Det jag är mest tacksam för är de ställen jag fått lämna själv. Det är en enorm styrka i att få vara den som lämnar, få vara den som är klar. Ibland undrar jag om det är det som är att vara vuxen, eller kanske att vara frisk?

Jag hatar förresten ordet ”frisk”, ändå ser samhället ut så att jag gång på gång tvingas använda det. Att förneka skillnaden i att må så att man klarar att hantera boende och försörjning själv eller att må på ett sätt så man inte klarar det, det vore att trampa på folk. Så där ser jag egentligen gränsen mellan frisk och sjuk när jag nämner det här. När det nämns på andra ställen ligger säkert gränsen någon annanstans, vilket ytterligare bekräftar min uppfattning om att ordet ”frisk” är ett av de där konstiga, kontextuella orden som förändras i samma takt det vandrar från person till person. I slutänden är vi alla sjuka i något sammanhang, och friska i ett annat.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om att vara den som lämnar, ett kriterie på friskhet. Som sjuk är man beroende och den beroende kan inte lämna utan att riskera sitt liv. Den oberoende kan lämna och fortsätta sitt liv, jag ber er att aldrig förminska den skillnaden.

Lite vagt räknat har jag legat på tio olika ställen. Det finns två kategorier: Psykiatrisk slutenvård på sjukhus och behandlingshem med dygnet-runt-vård. För att bli mer exakt: Tre ungdomspsykiatriska slutenvårdsavdelningar, ett ungdomshem, fyra vuxenpsykiatriska slutenvårdsavdelningar inom tre olika sjukhus, två behandlingshem för vuxna och ett gruppboende för medicinskt färdigbehandlade. Det vill säga där man inte längre pratar om ”klienter med psykisk sjukdom”, utan ”klienter med psykiskt funktionshinder”. Vänta fan, det blev ju inte tio ställen, det blev elva, och där hamnar jag ofta när jag räknar efter. Att det är för många för att få plats. Jag har flyttats så många gånger så det hamnar huller och buller i huvudet på ett så förvirrande sätt så jag sällan orkar försöka titta på det. Varje gång jag under ett föredrag försöker förklara min vandring genom dessa elva olika instanser ser åhörarna enbart förvirrade ut. Jag förstår dem. Och så brukar jag tänka att de borde försöka göra samma resa och dessutom berfinna sig i ett mentalt, sucidalt kaos och insatt på tung medicinering. Då kan vi börja prata om förvirring.

I skolan läste jag här om dagen en forskningsrapport om vad det är som ökar risken för sammanbrott av institutionsplaceringar (med sammanbrott menas att en placering av en klient på institution avbryts hastigt och i förtid, i lite runta ordalag). Ett av riskkriterierna för sammanbrott är tidigare sammanbrott, och på det sättet tänker jag att för varje gång jag fick byta miljö ökades på något sätt risken för att det skulle hända igen.
Jag tänker inte alls lägga hela det här problemet hos vården och behandlarna. Jag rösta mer för att vi delar på det, men också kommer ihåg vem som är sjuk och vem som har tagit sig an ett professionellt behandlingsansvar. Men att förlägga hela problemet till vården är alldeles för enkelt och larvigt. Även om jag inte varit bråkig, hotfull och våldsam så har jag varit så självdestruktiv till den grad att det i sig blev mer än många ställen kunde ta ansvar för. Och det kan jag ha en viss förståelse för. Det duger inte med en flicka som tar livet av sig på en institution för att man haft för liten personaltäthet. Samtidigt har min självdestruktivitet odlats på i det att hela tiden flyttats runt, aldrig landa, aldrig bygga upp ett golv att stå på, relationer att lita på. Och ju fler gånger jag flyttades, desto svårare blev det. När man flyttats sex-sju gånger och försökt knyta an till sex-sju uppsättningar personal sker inte anknytandet den åttonde gången genom att trycka på någon knapp, direkt. Det sker snarare inte alls, alternativt med stor misstänksamhet och ambivalens. Jag ville inget hellre än att knyta an, samtidigt som min erfarenhet hade blivit att jag förmodligen inte skulle stanna så länge, oavsett vad jag blev lovad. Och så är den onda cirkeln igång: ju långsammare och mer komplicerad anknytning, desto svagare relationer, desto större risk för ännu ett sammanbrott.

En annan sak som gör att jag ändå vill säga att jag ”flyttas” och på något sätt gör mig till ett passivt föremål, är att fem av de elva ställen jag legat på har jag flyttats ifrån på grund av nedläggning av verksamheten. Jag antar att orsaken till detta delvis ligger i att jag hamnade i sluttampen av psykiatrireformen, hela systemet verkade drabbat av omvälvningar. Där hamnar skuldfrågan långt över huvudet både på mig och mina behandlare eller deras individuella institutioner, det var bara att finna oss i situationen. Där kunde jag ändå finna någon sorts tröst i att se personalen vara nästan lika förtvivlade som patienterna. När allt ändå var som det var, kändes det ändå bekräftande att se på dem att det här inte var okej. Deras förtvivlan visade mig att jag hade någon sorts kropp värd att värna om. Värd att bli förtvivlad över.

Tyvärr återstod ändå flyttning. Och ett nionde, tionde, och elfte ställe.

I de fallen jag flyttade på grund av ställets oförmånga att hantera min destruktivitet och min oförmånga att sluta vara självdestruktiv, ser jag ändå mig själv som aktör. Att det inte funkade har med oss båda att göra, nästan oseparerbara. Däremot ser jag bemötandet och hanteringen av själva uppbrottet som i grunden deras ansvar som professionella. Vissa instanser har lyckats förmedla att det skedde i en sorts omsorg om mig och det är jag tacksam för. Där har det inte kännts som en kränkning, om än mycket slitsamt och upprivande. Andra har varit mer traumatiska och bryska, där hela skulden förlades där den enklast förläggs: Hos den sjuke. Och den sjukes version av det som hänt hamnar knappast i journalerna jämte instansens version, snarare sammanfattat i det nya epitetet ”kronisk” som läggs til framför diagnosbeteckningen längst ner i rutan. De tillfällena har varit fruktansvärda på alla nivåer, jag orkar knappt prata om det.

Åter till de två jag fått lämna själv. Av elva ställen ser jag det delvis som ett rätt sorgligt utfall, samtidigt som det är två ställen mer än för alla dem jag lämnade kvar där inne. På det sättet hade det lika gärna kunnat vara två miljoner.
Det ena var den sista slutenvårdsavdelningen jag hade kontakt med. När jag låg inne där sista tiden, dessutom på ett LPT, visste jag själv att det var sista gången. Jag som aldrig förr protesterat riktigt vågade nu säga ifrån, vilket resulterade i att LPT:t blev långdraget. På något sätt absurt att ett friskhetstecken i mig orsakade den längsta tiden av tvångsvård i min vårdhistoria. Jag kan se att LPT sattes, jag kom in i en situation där jag försatt mig själv i livsfara. Jag har kanske svårare att förstå att detta LPT varade så lång tid, jag tror den största förklaringen ligger i att det var semestertider och en ung, vikarierande läkare som varken kände till avdelningen eller mig satt på besluten. Det var tiden då jag blev misshandlad av en annan patient och en mentalskötare protesterade så till den grad mot läkarens sätt att hantera det hela så han nästan fick sparken. Det var tiden då jag hade min sambo, som tog sig till avdelningen varje dag genom att promenera 35 minuter från tunnelbanan i 25 minusgrader, och jag visste att jag aldrig mer skulle ligga där.

När LPT:t tog slut gick jag ut, kramade om dem jag skulle sakna och visste att nu var jag klar. Och jag kände ändå respekt, jag gillade den avdelningen och på det stora hela blev jag bemött bra där.

 Det andra var gruppboendet . Jag flyttade därifrån den första juli 2003. Det gjorde inte ont alls, jag var inte heller särskillt rädd. Jag och föreståndaren plockade ner min bokhylla tills den bara var plankor i en hög. Jag skrattade och sa att jag nog inte planerat att ta den med mig egentligen. Hon skrattade tillbaka och sa att den nog skulle komma till användning ändå. Jag minns att våra röster gav underliga ekon i det urplockade rummet och jag minns att jag njöt av tanken på att aldrig mer behöva sova där. Det enda som kändes ledsamt var att skiljas från föreståndaren, som efter lite turbulens tagit över mitt kontaktmannaskap från den som ursprungligen haft det. Vi kom riktigt bra överens, hon var en liten järndam som notoriskt vägrade behandla mig som en idiot. Trots att jag bitvis uppmanat henne till det. Men nu skulle hon ändå gå i pension, och jag skulle ändå flytta. Och jag har ändå fått hennes telefonnummer, och hon har ändå meddelat att hon kommer ringa.

Jag åker därifrån själv. Min sambo åker med i flyttbilen för att kunna hjälpa till att bära vid ankomsten, eftersom det bara fanns en plats åker jag kommunalt. Jag stänger själv dörren, lämnar själv in nyckeln och struttar ner till tunnelbanestationen. Jag noterar för hundrade gången att stationen ligger precis brevid ett krematorie, och tycker det är extra lustigt just idag. Sedan kommer tåget och jag ska hela vägen till slutstationen, även det är lite, lite kul. Att mitt första, rikiga hem finns i andra änden av en tåglinje, och att om jag tar det här tåget kommer jag komma dit. Tänk, det är inte svårare än så! Precis som Paris plötsligt ligger en flygresa iväg, tänk. Så oerhört nära!
Och det är en helt vanlig dag med en helt vanlig känsla, precis så ska det vara när man lämnar. Då vet man att man är klar. Efter den första juli 2003 har jag över huvud taget aldrig satt min fot inom dyngsvården. Jag var inne och då var jag väldigt, väldigt inne, sedan var jag ute och då var jag lika väldigt ute.

Att lämna, att bli frisk, det är när jag tar tåget från krematoriet och åker till andra änden. Kan det bli mer symboliskt än så? Jag tror inte ens en riktigt dålig Hollywoodfilm hade vågat göra det slutet. Eller kanske hade de det? Och så hade vi sagt

- Näää, fan va smörigt! Heeelt orealistiskt!

Och stängt av TV:n.

Igår cyklade jag. Det var en sån där grådisig solnedgång som ibland kommer på våren, den som är så där askrosa, klar och rätt kall. Det sprang till och med ett rådjur över vägen, precis som om det vetat att jag var på väg mot en sentimental stund, och då kom jag fram till vad det bästa med mitt val är. Att jag orkade tugga mig igenom hela det där trots att jag hela tiden kunnat lägga ner och återvända till sjukdomen.
Länge tänkte jag att det var den fysiska friheten. Men det handlar i grunden inte om att slippa vara inlåst på en avdelning, visst led jag av det, visst satte det märken ända in i skelettet på mig. Ändå finns en annan sida. Den visste jag om och den var ett av skälen till att jag inte protesterade så mycket över att bli inlåst, övervakad och kontrollerad. Den handlade om att jag ändå var fast, den handlade om den där långa strängen som satt runt min vrist varje gång jag lämnade avdelningen, strängen som markerade att jag ändå tillhörde dem, som ändå halade tillbaka mig tillslut. Vetskapen om att även om jag hade fått gå ut, hade jag inte tagit mig någonstans. Var jag än åkte och vad jag än gjorde, var ångesten och destruktiviteten ändå där. Vad skulle jag med fysisk frihet till då?
Jag minns Krille och hur han brukar stå vid avdelningens balkong, den med galler. Så slingrar han dramatiskt de magra fingrarna runt metallen, ser finurligt ut och säger ”imorgon, Åsa. Imorgon åker vi till Paris!”, och så rasslar han lite med gallret. Vi skrattade båda ohejdat, den sortens skratt som lika gärna kunnat vara gråt.

De första gångerna skrattar jag över det faktum att vi båda är inlåsta och Paris inte skulle komma på tal förutan en avancerad rymningsplan. Men efter en tid övergår jag till att skratta åt något annat som låg bakom Krilles ord, åt det faktum att det inte är den låsta avdelningen som hindrar oss från att åka. Inte egentligen, även om vi vissa stunder skyller på det för att orka andas. För vårt hinder är inte inlåstheten, utan det faktum att vi inte klarar av att inte vara inlåsta. Att personalen skulle toffla fram över linoleumgolvet och säga ”Åsa, vi släpper ut dig nu så du kan åka till Paris imorgon” är på ett sätt precis det vi önskar, och på ett annat vår värsta mardröm. Vi vill egentligen inte åka till Paris, det vi vill är att vara tillräckligt friska för att klara av att åka till Paris och det är betydligt svårare än det är för Krille att bara riva ner balkongallrerna och dra. För var skulle vi åka? Vilken förunderlig stad skulle vi besöka där vi inte hade oss själva i släptåg?

Ärligt talat, gallerna hindrar oss inte från att leva, de hindrar oss från att dö. De låsta dörrarna hindrar oss inte från att rymma, bältena hindrar mig inte från att göra gott. De håller fast något om om det släpptes fritt, säg under en resa till Paris, skulle om inte ha ihjäl mig så skada mig allvarligt. Det är ju därför jag är här, det är ju det jag bevisat, om och om igen, och vi kan stå där och skaka galler och se dramatiska ut, ändå vet vi mycket väl vad det egentligen handlar om. Jag vet om det, och Krille vet också om det. Det är därför vi skrattar.

Så det som får mig att le mitt stora leende, när himlen är askrosa, ett rådjur springer över vägen och livet är pinsamt likt en scen ur "Bambi", är i grunden inte det att jag är fysiskt fri att cykla var jag vill. Det är det att jag kan göra det utan att torteras inifrån och ut av mitt självhat. Friheten sitter inte i det fysiska, utan i att min bröstkorg kan andas utan tyngd, att mina inälvor har samma storlek som min själ och att inget längre skaver så hårt så jag måste riva ut det, trampa på det, skända det och långsamt strimla sönder det till slamsor. Och den friheten är så stor så jag ibland måste vända bort blicken för att inte bländas.
När rådjurets vita bakdel studsar iväg bland träden samtidigt som cykeln rullar över krönet på en lång utförsbacke skrattar jag. Den sortens skratt som lika gärna kunnat vara gråt.

Och sedan. Långsamt. Insikten om att en av mina mest välgrundade livslösningar visserligen en gång fått mig att överleva, men nu håller på att dra ner mig helt. Och vetskapen om hur den döljer en djup ficka av svald smärta. Av allt det där jag tagit utan en min, utan att tro mig vara värd något annat. Allt det jag tagit som något jag förtjänar, något som måste tålas och tas och härdas av den enda anledningen att jag är ond. Att detta måste jag utsättas för, för mitt eget bästa. Som om rikigt hård smärta och riktigt grova kränkningar är det jag som ond varelse är tvungen att ta, som att ont skulle med ont fördrivas.
Jag gråter och jag slutar inte gråta. Jag har fem veckors uppehåll i terapi och jag gör desperata försök att hålla andan, att återta kontrollen, att fästa isflaket som lossnat och återgå till den forna terrorbalansen.

Ändå, Fickan av Svald Smärta är öppen, och den pyser obönhörligt, smärtsamt, och samtidigt befriande. Jag gör så många konstiga, irrationella saker den sommaren. Jag är glad om så lite som möjligt finns dokumenterat, för det är inget jag vill bli påmind om.

Plötsligt finns det ett skäl att berätta. Hösten tar en ny vändning när jag inser att jag, med de nya glasögon jag har, behöver gå tillbaka och titta på mitt liv en gång till. Den här gången utan grundantagandet att jag är ond och att det onda som hänt mig var för mitt eget bästa, var min förtjänst, var det som räddade mig från än grymmare öden. Innan har jag mest simmat runt i större, existensiella tankar om livet som ond, som smittsam, som hopplös. Nu får jag ett annat fokus. Gå tillbaka, leta reda på fickorna av svald smärta och tömma dem. En efter en. Berätta historien om Åsa och inte historien om Det Onda Barnet Som Fick Vad Det Förtjänade.
Om och om igen landar jag i samma geniala överlevnadsstrategi. En magisk vändning som i den akuta stunden gjort mig osårbar, räddat mitt liv, vittnar om mänsklighetens geniala anpassningsförmåga. Hur man i en maktlös situation kan överleva genom att sälla sig till fienden. Bli deras anhängare, bli deras like, bli deras Mästare, och därmed plötsligt återtagit makten över sitt liv, över sin egen tortyr. Men som i sin förlängning också är den strategi som aktivt håller mig fastnaglad vid botten, med mig själv som min grymmaste och oresonablaste fångvaktare.

Du förstår, de får trampa på mig och förbruka mig och förgöra mig, det gör inget för jag är redan död. Jag är redan nedtrampad, jag är redan förbrukad. Jag känner ingen smärta och jag har inga gränser, varför ska jag ha smärta? Varför ska jag ha gränser? De fyller livet med lidande varje gång folk kränker dem, bättre då att inte ha dem. Så blir jag osårbar, förstår du? Ingen kan kränka mina gränser för jag har inga! För jag har monterat ner dem, slagit av strömbrytaren, tränat mig till att sluta känna. Vad är det för vits med staket om alla klättrar över det ändå? Om alla sparkar sönder det, skändar det, allt för att du sedan ska bygga upp det. För att återigen få det krossat. Jag menar, varför? Varför inte bara låta det ligga, låta dem göra det de vill. För det gör de ju ändå, bättre då att spara på staketmaterial. Bättre att bara ligga still, försöka att inte röra sig, inte göra det värre, inte spänna sig. Bara slappna av och låta det ske. Bara ta det, förstår du? Utan protester. Då går det över snabbare. Så tycker de kanske att du är tråkig för att du inte gråter, för att du inte visar smärta, för att du bara ligger där som en kudde och tar, desto bättre!
Du måste förstå att då kan de inte ta något från dig. Och det är det de vill, de vill känna att de tar, de vill känna den makten, makten att kunna orsaka smärta. Att riva något från din själ och höra dig skrika. De vill att du ska böna, be dem sluta och då ska de fortsätta. I all oändlighet, för det är det de vill ha. Det är deras bensin, deras näring.
Så tänk dig då deras besvikelse när jag bara tar. När jag bara går dem till mötes, lelöst låter dem, när de trampar på mig rycker jag inte till, kvider jag inte. Makten som då omfördelas. För de vill orsaka en människa som gråter, som bekräftar deras avtryck på jordskorpan. Du förstår, i smärtan jag speglar tillbaka ser de beviset på sin egen existens, den som hindrar dem från att försvinna. Att då trampa på en död tingest som bara ligger där, det ger ingen bekräftelse. Det är inte så leken ska lekas alls! Det får dem inte att triumfera i universum, det får dem snarare att försvinna ner i sina hål där de inte blir sedda, inte lämnar några avtryck och långsamt suddas ut. Det värsta du kan göra mot dem är alltså att undanhålla dem den näring de lever av:

1. Dina protester.
2. Dina smärtreaktioner.
3. Ditt psykiskt demonstrerade obehag.

Du kommer då gå levande ur det, slagen, kränkt och blottad. Men vid liv, och i slutänden är det bara det som spelar någon roll. Du anar inte hur mycket smärta man kan lära sig att ta om man vet att det kommer göra att man överlever.
Så för att överleva måste du sluta kämpa, förstår du? Sluta sätta upp gränser, sluta känna smärta, sluta protestera. För att överleva måste du lägga dig ner, slappna av och låta dem trampa på dig. Du kan ändå inte hindra att det sker, bränn ingen bensin på det. Det du kan göra är att få det att gå över snabbare. Det handlar om att sluta fixera sig vid en smärtfri lösning, och istället strategiskt välja den tortyr du tror dig kunna hantera bäst. Barnslig och naiv är den som desperat slösar kraft på drömmen om att undslippa, den är död innan morgonen. Överlevare är den som har vett att spara sin energi till att uthärda det som redan är dömt att hända, som låter dem ta men inte släpper dem ända in. Som offrar sina lemmar för att hjärtat ska hållas vid liv.
Väj dig inte för hugget, håll istället fram den kroppsdel du kommer sakna minst och rör inte en min. För det säger jag dig: De söker inget som finns hos dig, Det de söker är bara sin egen tillfredsställelse.

Därför fortsätta jag enträget skada mig. För att det är det enda sättet jag känner till att överleva på, att skydda mig själv på. Därför är det så hotande när du försöker ta dig in i mig, bekämpa min destruktivitet, därför är det så fasansfullt hotande om detta skydd togs ifrån mig: Det är sättet jag överlevde på. Det har räddat mitt liv. Nu håller det på att döda mig, men en gång räddade det mitt liv och det är svårt att släppa livlinan. Även när den numera blivit en snara runt min hals har den en gång varit mitt enda skydd. 

Det är dags att gå vidare nu.

När stora flak knakar till. Darrar, väger på sina fästen. Och sedan segt lösgör sig från resten, vandrar genom kroppen, skaver sig igenom ådrorna, lederna, blåser ur systemet totalt för att sedan slutligen vandra ut. Upp. Pyser ut genom pannan och vidare bort. Och det som återstår är en utmattad spillra av vad man en gång var, men en spillra redo att resa sig. Hundra kilo lättare, renare, och när återhämtningen väl skett starkare.

Cellgiftsbehandling, tänker jag mig ibland. Vi ska döda så mycket av dig som möjligt för att sedan väcka det till liv igen, tumörerna greppar om dina friska organ som bläckfiskar, som rotsystem insprängda även i det som är friskt. Därför katharsis. Därför dödar vi alla celler och nollställer alla försvarssystem, sedan kan vi inte mer än hoppas att du har kraft nog att bygga upp dem igen. Om inte... ja.

Ctrl + alt + Delete. Restart.

Jag har gått hos dig i nästan två år tror jag. Sista gången vi ses innan sommaren berättar jag plötsligt om Bahir . Jag vet inte varför jag valde just den gången, säkert skulle du säga något om att jag tenderar att ta upp obehagliga saker precis innan jag ska gå. För att jag är rädd för din reaktion, som barnet som ropar något genom dörren för att sedan smälla igen den. Jag kan ännu inte göra saker helvägs, så jag gör dem halvvägs. Och jag står fast vid att det är bättre än att inte göra dem alls.

Saken är den att jag inte betraktat det som Bahir gjorde som ett övergrepp. Eller, saken är väl den att jag inte betraktat det alls egentligen. Ingen pratade med mig om det, det konstaterades vad som hänt, Bahir erkände tydligen även fast detta var något jag fick reda på först flera år senare. Och så var han borta från avdelningen, i samma stund var det som om det aldrig hänt. Ingen pratade med mig om det, jag pratade förresten inte ens med mig själv om det. Min kropp kapslade in det i brosk och lät det ligga. Skavandes, förgiftandes, men ändå utom räckhåll.

Jag tänkte inte på det som ett övergrepp därför att jag ansåg mig skyldig. Eller i alla fall medskyldig. Det faktum att ingen pratade med mig om det tog jag per automatik som ett tecken på min skam. Deras tystnad var deras barmhärtighet, de skulle inte plåga mig med min egen skam genom att påpeka den för mig, istället höll de avstånd. Så jag slapp smutsa ner dem.

Aldrig mer skulle detta pratas om, det sista jag önskade var att blotta denna skamfläck för någon, öppna upp för att bli bespottad? Varför skulle jag göra något sådant? Någonstans protesterar ändå kroppen, någonstans tar jag ändå beslutet att berätta om det för dig. Kanske var det dömt att bli så förr eller senare, precis som främmande föremål i kroppen så småningom stöts ut, vandrar genom vävnaderna mot ytan. Hur som haver, sista gången innan sommaruppehållet 2003 berättar jag. Eller nä det gör jag inte, jag skriver. Som jag så ofta gör, och sedan läser du upp det.

Jag tror jag kan minnas precis hur du såg ut. För jag minns hur jobbigt det var för dig att läsa, och hur jag drog upp knäna mot bröstet, bet mig självi låret och bävade inför vad det jobbiga låg i. Var det min skam du bävade inför, min äcklighet? Höll jag på att förgifta dig nu, precis som jag förgiftat så många andra?

Du lägger ner pappret mot knät, rättar upprört till glasögonen och säger

- Men det här är ju ett övergrepp, Åsa. Det som står här. Ett grovt övergrepp.

När jag fokuserar blicken på pappret i din hand ser jag hur det darrar. Inte mycket, men lite. Jag tänker på fjärilar och deras vingar och stirrar ner i golvet, intensivt undvikande din blick. För något knakar inne i kroppen och jag är rädd, något hotar att brista och jag vill inte gå sönder. Om jag ser dig i ögonen nu är det fördömt, om jag fortsätter stirra i golvet och tänka på fjärilar kommer du snart tystna, återge mig makten att gömma mig, dölja mig, fly. Alla trupper går till reträtt, i vild panik, varför skrev jag det där? Varför låter jag dig sitta och säga såna konstiga saker till mig, det är ju jag som ska styra här! I dessa sekunder är hela min tillvaro hotad av dig, av din blick, av det där som knakar innuti mig som hotar att dra mig mitt itu. Jag håller pinnen emellan oss, den där jag kan hålla dig på avstånd. Pinnen som utgår att stirra i mattan, stänga ute, vägra erkänna din närvaro.

Stolen skriker lite mot golvet när du drar den framåt, plötsligt fokuserad. Allt det som jag ibland kan uppleva hos dig, att du är lite velig, lite tafatt, lite timid, är som bortblåst. Just nu finns bara en varm, stadig styrka som inte kommer vika undan. Vad jag än gör.

- Åsa? Säger du.

Stolen flyttas ännu lite närmre. Jag böjer undan huvudet i ett svagt försök att undvika det oundvikbara, men vet ändå att du inte kommer släppa nu. De flesta släpper, ibland släpper även du för jag är så jävla bra på att hålla pinnen emellan oss så visst. Ibland är det jag som vinner de striderna. Men inte idag, jag vet jag redan nu att du inte kommer släppa, inte den här gången.

Sedan är du så nära så du försiktigt kan sträcka dig fram och röra vid mig.

- Åsa? Säger du igen, som små knackningar, envisa, vänliga men inte hotande. Knackningar som gör att jag inte kan sluta mig utan tvingas stanna kvar. Tvingas hålla kvar kontakten ut.

Släpper taget om mina knän och min kontroll, faller bak mot stolsryggen. Blicken tar klivet över från mattan och möter dina ögon, och så lossnar isflaket. Läcker ut genom ögonen, genom konstiga ljud i min hals.

- Åsa. Det var ett sexuellt övergrepp.

- Var det?

- Ja. Det var det.

- Fick han inte göra så?

- Nej, det fick han inte.

- Jo! Det fick han!

Händerna mot öronen, knäna upp under hakan. Fem sekunders andetag.

- Får han göra något sånt mot andra tjejer? Mot andra patienter?

- Nä. I och för sig. Men jag är annorlunda. Jag är äcklig, jag går inte att kränkas för jag är redan...

- Ja, vad är det du är?

- Förstörd. Det går inte att ha sönder någon som redan är krossad.

Att våga erkänna för mig själv att jag faktiskt inte hade Schizofreni och aldrig heller haft det, var en av de saker som satt allra längst in. Också väl medveten om att även denna insikt riskerade att klassas som ett tecken på psykos: alla vet ju att en psykospatient inte har sjukdomsinsikt. Alla vet väl att de försöker hävda att de inte alls är psykotiska och att allt bara är ett stort missförstånd.

Och ja, så vet jag att bilden av psykos ofta ter sig, efter åtta år inom psykosvården vet jag precis. Men kan också se bakvändheten i det hela: Under min sjukdomstid var jag fullständigt övertygad om min psykos. Läkarna var fascinerade över mig som psykospatient med sjukdomsinsikt, fascinerade av hur jag så insiktsfullt kunde beskriva mina röster och samtidigt säga att jag visste att de inte var verkliga utan något som fanns inne i mig. Det var ovanligt, sa de. Aldrig har min tro på min psykos varit så stark som under tiden jag var sjuk. Först i friskhet, först efter att jag skrivits ut och visat mig kompetent att klara ett vanligt liv, vågade jag själv tvivla på det. Våga lyssna på de närmaste behandlarna runt mig, ta in deras ifrågasättanden av schizofrenidiagnosen utan att låta mitt kränkta ego komma emellan. Först då vågade jag plocka bort alla medicierna, efter en del enträgna påtryckningar gentemot läkare som lite surt påpekat att varsågod om du vill få ett skov igen, tyvärr uppfyller du inte kriterierna för LPT så du får väl som du vill.
Ju fler mediciner som togs bort, desto mer vaknade jag till. Det sista neuroleptikapreparatet tog jag bort år 2005. Jag blev klarare i huvudet, slutade sluddra och dregla och sova för mycket. Det gjorde mig med andra ord bara gott och så har det förblivit sedan dess.

Men också det som i slutänden krävdes för att jag skulle sluta gömma mig och istället börja bygga. Från början, utan ritningar, utan grund och utan ledljus. Och dessutom med skräcken över insikten: herregud. Alla dessa år. Hur kunde de göra så här, hur kunde JAG göra så här?
Och vem är jag, om jag nu inte är Ung kivnna med Kronisk Schizofreni? Denna totala identitetslöshet, som ett stort, sväljande tomhetshål. Allt jag byggt min begreppsvärld, min självbind, min livsförklaring, inser jag nu är en lögn. Ingen medveten sådan, men ändå. När du allt detta punkteras, vad kommer lämnas kvar till mig att leva utifrån? Vad fan ska jag göra av mitt liv om jag inte längre kan vara psyksjuk?
Jag är skitbra på att vara sjuk, det är min proffession. Ska jag ut och vara Bambi på isen nu i friskheten? Jag kan inte påstå att tanken var enbart lockande.